Att bevisa motsatsen och lite trots

I lördags var vi (hela familjen) ut och gick och min motivation låg typ på noll på grund av all snöslask. I söndags orkade jag inte gå hela vägen (4 km), utan jag svängde om halvvägs för att undvika det dåliga väglaget. Henkki fortsatte med Ellie.

När Henkki kom hem frågade han ”hur skall du orka gå Utterleden när du inte orkar gå hela vägen”? Kommentaren lämnade på som ett eko i mitt lilla huvud så idag har jag varit på en lång vagnpromenad bara för att motbevisa honom. 7,5 km stod det på telefonen när vi kom hem. Men Henkki verkade inte impad när jag berättade det för honom så jag måste väl gå ännu längre imorgon. Det bästa med dagens promenad är att jag har hittat nya vägar, där det inte finns något snöslask.

Vi har planerat att gå Utterleden (50 km) i maj med ett kompisgäng. Vi tänkte dela upp det på två dagar (25 km per dag). Vi har gått leden tidigare men avbrutit vid halva sträckan och då har minsann benen varit trötta. När jag tänker efter tror jag det kan vara värre för Henkki att orka gå hela leden eftersom han bara är ut och går två gånger (lördag och söndag) per vecka. Kanske jag borde fråga honom istället hur han skall orka?

Zacharias har varit extra trotsig de senaste dagarna. Allt som han inte får göra, skall han göra och lyfter man bort honom blir det ett himla liv. Han ammar också oftare vilket har lett till att jag har fått ont i nacken igen (idag är det bättre eftersom jag tränade den igår). Går man utom räckhåll kommer han gråtandes efter.

Den här fasen påminner om tiden innan han började krypa. Då hade han också ”seperationsångest” och ville att man skulle hållas nära honom. Jag tror att en helt ny värld håller på att öppnas för honom. När han är mentalt förberedd börjar han säkert gå som nästa. Allt har sin tid.

Igår på babysimmet hittade Zacharias en grön plastanka som han vägrade släppa. Försökte vi ta den, började han gallskrika. Istället gällde det att förhandla och byta mot något bättre. Jag var annars jätte stolt över honom igår. Han vågade dyka helt själv från en stol. Han lutade sig framåt, åkte ner under vattnet och så lyfte jag upp honom. Vi testade det säkert tre gånger och han såg ut att gilla det.

Imorgon skall vi till Maxifun och träffa Eva och hennes dotter. Vi har försökt träffas många gånger under vintern men det har alltid dykt upp något förhinder. Antingen har vi varit sjuka eller så har de varit det. Nu äntligen ser det ut att bli av. Det skall bli så roligt att se henne!

Ha en bra dag!

Ps. Om du inte kan få nog av mig så kan du följa mig på:

Instagram: miiiemso (för daglig uppdatering om mitt liv)

Facebook: Emma Järnström (ja gilla min sida så får du mig direkt i ditt flöde

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s